Här får ni tjuvläsa ur min bok – The life of Sabi – Boken . Det här kapitlet är väldigt svårt för mig . Ingen har någonsin läst ur den . Så snälla , ha respekt .

Många har undrat varför man bara ser min mamma i bloggen och aldrig min pappa . Nu är det dags att tala ut om det här . Jag har äntligen skaffat lite mod att kunna skriva om detta .

I tidig ålder så skildes mina föräldrar . Jag har haft väldigt svårt kring detta då jag fick åka fram och tillbaka mellan min mamma och pappa och fick även sitta i ett flertal samtal med familjerätten . Det var väldigt jobbigt för mig och jag kommer själv ihåg att jag hade det otroligt tufft att se andra familjer vara tillsammans , att mamman och pappan håller barnets hand och gjorde roliga familjeaktiviteter tillsammans .

Min pappa var/är tyvärr inte den klokaste personen och han har sårat mig väldigt djupt genom att säga saker som då och då har gett mig en tankeställare om det verkligen är så som han säger ? . Nu vill jag bara berätta att min pappa inte var en dum pappa varje gång vi träffades – vi kunde ha riktigt roligt ihop .

På en semester nere i Bosnien blev min farfar svårt sjuk och vi fick tillbringa många dagar i sjukhus i Bosnien . Då sjukvården inte är det bäste där nere åkte vi tillbaka till Sverige . Skolan hade börjat och ingen visste vart jag var någonstans , inte skolan eller min mamma då pappa ville vara hemlig med detta . Jag fick sova över hos min svårt sjuka farfar många nätter . Det var verkligen svårt och se honom så allvarligt sjuk , och jag säger inte att jag ångrar att jag var med min farfar och var vid hans sida . Utan jag förstår inte varför man lämnade en 11 åring ensam på ett sjukhus ..

Efter några dagar så gömde jag mig i toaletten i största skräck och gav ett samtal till min mamma och berättade läget . Jag kommer ihåg rädslan när jag ringde henne – tänk så skulle pappa stå utanför och höra mitt samtal . Efter en dag till så skjutsade min pappa mig till mamma och berättade läget för henne .

Jag fick börja skolan senare och besökte pappa som vanligt på helgerna och då spenderade jag mina helger på sjukhuset hos farfar . Det var skolavslutning precis som denna dagen idag , fast för fyra år sedan . Jag fick ett samtal mitt i all festlighet kring avslutningen på skolan . Det var pappa som berättade att farfar bara hade några timmar kvar.

Jag blev helt panikslagen och började gråta och skaka . Personalen på skolan tillkallade kurator och min mamma . Snäll som min mamma är frågade hon ifall hon skall skjutsa mig till sjukhuset för att se farfar . Och det gjorde vi .

Vi kom till sjukhuset och när jag går in i hans rum , ser jag farfar som inte hade haft kontakt med någon då han var döende . Han hade sina sista timmar . Sittande på en stol ser jag pappa gråtande . Jag började med en gång att gråta och skaka , mitt i allt detta så säger pappa att jag pratar med farfar . Jag försökte verkligen få ut några ord med det funkade inte , jag var i total chock . När jag väl fick ut några ord så vaknade farfar , han kollade på mig . Det var som om han ville säga något men det gick inte då han var kopplad till en massa maskiner .

Jag klarade inte av mer och sprang till mamma som väntade på mig i korridoren . Så fort vi får ögonkontakt så börjar båda att gråta och kramar om varandra . För att det skall bli lite lättare för mig så frågar mamma ifall jag vill gå och shoppa lite . Det gjorde vi . Under shoppingen fick jag ett samtal – det var pappa . Han sa att detta var slutet mellan våran kontakt och att jag inte var hans barn längre . Jag tog inte riktigt åt mig då jag hört detta innan .

Senare fick jag ett till samtal , farfar var död .

Nu har det gött 5 år . Vi har ingen kontakt och jag har verkligen försökt att få kontakt . Om inte med pappa så åtminstonde med farmor – hon stog nämligen alltid vid min sida vad det än gällde . Hon var min nallebjörn . Men idag så reflekterar jag på ett annat sätt . Min pappa som är över 40 borde förstå att jag är ett barn och att han inte skulle göra som han har gjort under alla dessa år . Han borde komma tillbaka till mig , han borde prata med mig .

Men tyvärr .. Han har aldrig ring och sagt , grattis Sabi . Såg dig i tidningen eller på tv . Och jag har inte heller dom senaste åren fått en födelsedagspresent.

Det här är otroligt svårt för mig och jag har klarat av att komma någonstans i den här resan tack vare min mamma som alltid har varit där för mig . Hon har aldrig missat någon utav mina föreställningar eller betett sig som en ond mamma .

Fortsättning följer ….